Nästa gång du tar en trade. Ta pulsen på dig själv. Känn efter hur det känns. Analysera hur riskfylld du uppfattar att affären är.
Nu menar jag inte att du ska kvantifiera risken i affären genom att bedöma edgen E2-style (det ska man alltid göra, men inte just i denna övning) eller t ex bedöm hur Risk/reward-kvoten ser ut med hänsyn till target och stopp. Nej, jag menar att du ska känna efter hur det känns i kroppen. Ställer sig håren på armarna och blodet rusar i huvudet eller känner du dig lugn och sansad? Skapa en extra kolumn i excelarket och beskriv hur det känns i samma ögonblick som du tar traden.
Min tes är att de allra bästa affärerna, de som har bäst edge, är de som känns mest riskfyllda och läskigast att ta. Det är t ex BAYN-setuper där aktien ser ut att falla fritt. De affärer som känns bekväma, t ex där vi inväntar en bekräftelse på att en aktie har vänt i kortsiktig jämviktspendling, har den sämre edgen.
Finner du som jag att detta stämmer kan du använda din egen känsla för en affär som bedömningskriterie för hur bra edgen är. Ju jobbigare det känns att ta traden, desto bättre edge. Ganska coolt eller hur? Detta kräver så klart att du inte är nybörjare i trading. Då har man inte byggt upp en förståelse för när man ”ska” vara rädd.
Varför fungerar det här? Därför att alla aktiehandlare är ganska lika. Förutom att vi ofta är av samma demografi och bakgrund så har vi ofta samma psykologiska reaktion på prisrörelser. När de flesta av oss är rädda skapar vi överdrivna prisrörelser (jämviktspendling nedåt) som ofta tvärvänder uppåt när säljarna är färdiga och vi har lugnat ned oss.
När du gjort den här analysen av dig själv tillräckligt många år kommer känsla av rädsla att avta eftersom du lär dig hur du ska tänka. Men då får du fråga dig själv vilken känsla ditt yngre jag hade haft.